Tag Archives: kvinnlig sterilisering

Jag har steriliserat mig

Med jämna mellanrum dyker det upp en artikel om en kvinna under 30 som är barnfri och berättar om varför hon tagit det beslutet. Det är inte vad den här texten handlar om, även om jag med lätthet skulle kunna ikläda mig den rollen. Det här handlar i stället om hur bra processen för att sterilisera mig har gått.

Internet är fullt om historier om läkare som säger nej, eller åtminstone låter barnfria kvinnor hoppa genom en lång rad hoops innan de går med på att låta dem bestämma över sin egen kropp. Och jag har faktiskt inte behövt vara med om det. Därför känner jag att jag vill dela med mig av hur det har gått till, för att visa en positiv upplevelse. En solskenshistoria om elektiv sterilisering om ni så vill.

Jag har vetat att jag inte vill ha barn i ett antal år. I takt med att jag närmar mig 30 har fler och fler av mina vänner och bekanta börjat gifta sig och få barn, så det har funnits gott om tillfällen för introspektion. Att mitt facebook-flöde ofta ser ut så här har varit en bidragande faktor till att jag tidigare i höstas kom fram till att jag ville ta det definitiva steget och sterilisera mig.

Processen bestod av tre steg:

  • Besök hos min husläkare för att få en remiss
  • Bedömningssamtal hos gynekolog
  • Själva operationen

Att få remissen

Jag har haft en bra husläkare de senaste åren och jag kände mig ganska lugn när jag bokade tid hos henne för att prata om att jag ville få en remiss för sterilisering. Hon gav mig några standardfrågor på temat “Tänk om du ändrar dig” och gav sig rätt snabbt när hon såg att jag inte hade minsta tvekan och hade tänkt igenom saken.

Men jag gick också in i det här samtalet med ett högt självförtroende, svar på alla tänkbara frågor uttänkta och en trygg vetskap om att personer över 25 har en laglig rätt att sterilisera sig i Sverige. Någon annan kanske inte hade tagit det lika lätt när en person i auktoritetsställning säger “Du är ju i en ålder då många bestämmer sig för att få barn, tänk om du träffar en partner som du vill få barn med.”

Nåväl, just denna del av processen gick således ungefär som väntat – jag möttes av ett ganska mjukt motstånd och fick rättfärdiga mitt beslut lite.

I efterhand visade det sig att jag hade fantastisk timing – veckan efter att jag varit på mitt besök hos Ultragyn (mer om det nedan) fick jag ett brev från min husläkare om att hon går in i en helt administrativ roll på mottagningen och jag har numera ingen husläkare. Eller, jag har blivit omplacerad till någon annan, som jag inte har någon som helst uppbyggd patientrelation med och det hade inte känns lika bra ta remissfrågan med en helt ny läkare.

Hos gynekologen

Jag blev remitterad till Ultragyn (ja, det låter lite som en superhjälte) på Sophiahemmet. Jag minns inte exakta tider, men det gick rätt snabbt att bli kallad och jag tror att jag fick en tid inom en månad från mitt besök hos husläkaren.

Det är här den riktiga solskenshistorien kommer.

Jag klev in på Ultragyn med en förväntning om att det här skulle vara ännu ett hinder jag behövde ta mig över. En till läkare som var lite kritisk, och som hade mer makt än den förra. Jag satt i väntrummet och gick igenom mina svar på alla möjliga frågor i huvudet.

-Varför vill du göra detta?
-För att jag inte vill ha barn. Någonsin.

-Tänk om du träffar en partner som vill ha barn.
-Då är det inte någon kompatibel partner för mig.

-Har du tänkt över det här?
-Jag har tänkt på det i 5 år.

Och så vidare.

Men inget av detta behövdes, för läkaren jag fick träffa på Ultragyn ställde inte en enda fråga som inte hade att göra med min medicinska lämplighet för proceduren. Vi pratade om narkos, läkemedel och blodtryck. Om typ av ingrepp – laparoskopi, inte Essure, eftersom jag är nickeallergiker. Vi pratade inte om eventuella män i mitt liv, eller vem som ska ta hand om mig när jag blir gammal.

Jag var så överraskad att jag var tvungen att säga något – den här läkaren hade överträffat alla mina förväntningar på bemötande. Han nickade lite och tackade, men höll sig lika strikt professionell som under resten av besöket. Det var fantastiskt! Jag får fortfarande ett litet rus när jag tänker på hur upprymd jag var när jag gick från Sopiahemmet den eftermiddagen.

Läkaren varnade för att de hade en lång väntan på operationstid och sade att han kunde skicka mig till Danderyds sjukhus om jag ville få ingreppet gjort snabbare. Eftersom “lång tid” i det här fallet bara var upp till tre månader och jag redan hade ett väldigt positivt intryck av just denna mottagning så valde jag att vänta. (Tre månaders väntan på något icke-akut är dessutom ett skämt om man tänker på den där gången min käke var låst i sex månader och väntan till käkkirurgen på KS i Huddinge var 9 månader, men det är en annan historia.)

Operationsdagen

Jag fick en operationstid på Sophiahemmet den 30 december. Det kanske låter som ett skumt datum att opereras, men jag tyckte det lät rätt skönt, eftersom jag ändå inte är så mycket för hetsen om att alla ska ha fantastiskt kul på nyårsafton och eftersom de flesta på jobbet ändå är lediga den lilla tid jag kommer att vara sjukskriven.

Dagen innan ringde en sköterska och berättade att jag skulle åka in vid 10.15. Jag fick skrubba mig över hela kroppen, upprepade gånger med en desinfekterande tvål på kvällen och morgonen före operationen och behövde vara fastande från midnatt kvällen innan.

När jag kom till dagoperationsavdelningen på Sophiahemmet fick jag först vänta i ett väntrum, sen byta om till operationskläder och ligga i en sal och få lite dropp medan jag förbereddes för operationen. Så småningom rulleds jag in i operationssalen och blev sövd. Mitt nästa minne är när narkosläkaren säger “Så Hanna, nu är det klart!” Det tog mig en liten stund att klarna till efter narkosen, men jag var helt klarvaken efter mindre än en timme och fick en ostmacka och en kopp te (äntligen!) av sköterskan på uppvaket.

Min kirurg frågade om jag ville att hon skulle ta bort hela äggledarna eller bara kapa dem. Min spontana reaktion var att det är lika bra att bort hela, för då finns det inte ens någon mikroskopiskt liten risk för att de skulle växa ihop. Men det finns också indikationer att en salpingektomi, som det heter när man tar bort äggledarna i stället för att kapa dem, minskar risken för cancer i äggstockarna, vilket jag bara kan se som en bonus.

Efter

Jag har tre plåster på magen – ett vid naveln och ett vid vardera höft – där verktygen för laparoskopin gått in. Det gör lite ont när jag rör på mig, men det är inte så farligt. (Och jag har en fin cocktail smärtstillande som säkert hjälper också.) Planen är att ta det lugnt första veckan och inte hoppa runt mer än vad jag behöver, men redan efter 14 dagar ska jag kunna träna igen enligt läkaren, och det ser jag fram emot.