“Försvinnande få” men ack så viktiga

I dagens DN debatt försöker SVT:s VD Cilla Benkö än en gång ge sken av att det här med TV-avgift för datorer och surfplattor bara är en teknikalitet – de som har en dator eller surfplatta men ingen TV är en “försvinnande liten” del av befolkningen. I stället vill hon fokusera på samhällsrollen public service har, etc, etc, ad nauseam. Antalet förminskande ord och fraser i texten är rätt imponerande.

Den här högst uppmärksammade frågan är alltså en teknikalitet, har ingen betydelse, berör synnerligen få, är ett villospår, är skäligen ointressant, det finns ingen anledning att dra frågan i långbänk, det är trots allt inte den allra viktigaste frågan i svensk politik och man bör förstå [frågans] rätta proportioner.

Så vi ska kanske glömma hela den här debatten?

Nej, givetvis inte. SVT och Radiotjänst gör detta för att de, liksom jag, ser vart utvecklingen är på väg. I dagsläget må det vara bara 3% av hushållen (SVT:s siffra) som inte har TV men det är fler och fler som väljer bort TV:n. Och dessa personer är inte vilka som helst – de är högutbildade, teknikintresserade, smarta unga människor, samma grupp som är innovators och early adopters för mycket annat. Vilka är det som kommer efter innovators och early adopters? (Ni har väl läst er Kotler?)

Majoriteten.

Det är ingen hemlighet att SVT länge har haft problem med att locka yngre tittare. Men med den befintliga praxisen för TV-avgift har det inte spelat någon roll om ens en endaste minut framför TV:n tillbringas på en kanal lägre än 3. Med fler och fler TV:fria hushåll funkar inte den här modellen på sikt, så för att trygga sin finansiering puttar SVT ut hela sin tablå på SVT Play och Radiotjänst aviserar planer på TV-avgift för datorer.

Det positiva med det här nya  överhängande hotet är att argumentet “Men jag använder den här maskinen för något annat” (dvs. vad vi som bara kollar på andra kanaler alltid sagt), inte skulle kunna illustreras bättre. Datorer har, turligt nog, funnits långt innan SVT Play och kommer med alla sannolikhet även finnas kvar långt längre. Sakerna man kan göra och funktionerna som kan utföras är så oberäkneligt många fler än att “ta emot TV-sändningar.” Förhoppningsvis kommer även våra politiker inse detta, i tid.

Socialt in på bara skinnet

Den här texten var egentligen avsedd för ett annat forum, vilket blir särskilt tydligt eftersom jag skrivit mycket utförligare om DietBet här tidigare, men det vore ju dumt att bara låta den ligga.
***

I januari varje år bestämmer sig tusentals människor för att förbättra sin livsstil. ”I år ska det ske! Nu ska jag minsann gå ner de här extra kilona jag bär på” tänker man och skaffar ett gymkort och köper sallad till lunch.

Det är en gammal sanning att den som berättar för sin omgivning att hen försöker gå ner i vikt har större chans att lyckas, likaså att det är lättare att göra det tillsammans med en vän. Men visst bär det emot att berätta – först har man lyckats bli en tjockis och nu ska man dessutom erkänna det offentligt. Så att berätta om sitt bantningsprojekt för hela facebookvänskaran kan verka som galenskap, men det är precis det fler och fler av oss gör nu.

Vi har sett hälsouppdateringarna länge – si och så sprang 5 mil och någon annan gick till gymmet även idag – men liksom så mycket annat som delas i sociala medier är det en del av uppvisningen av den perfekta ytan, ”kolla så hälsosam jag är.” Att erkänna att man lagt på sig några kilo extra under de senaste åren är känske ett steg mot att vi vågar vara mer genuina även i våra sociala kanaler och erkänna att vi har lite skavanker under den där instagramfiltrerade ytan.

Några av produkterna som hjälper till på vägen är smarta badrumsvågar som kommer ihåg hur vikten utvecklats, och delar framgångarna på Facebook och Twitter, och en app där man kan satsa pengar på sin egen framgång med dieten – om man misslyckas delar resten av kompisarna som var med på potten.

Med vänner att tävla med och smarta vågar som kontrollinstanser blir risken för självbedrägeri mindre, för låt oss vara ärliga, vi är alla stjärnadvokater när det är dags att argumentera för en till bit tårta eller den där chipspåsen på lördagkvällen. Men de digitala hjälpmedlen är inte bara piska och morot, de för oss också närmare varandra i den digitala bekantskapskretsen när vi hittar andra i samma situation.

Min pappa, äventyraren

öken

Min pappa har tagit bilden ovan när han var i Nordafrika i somras. Nu är han där igen, den här gången för at köra Budapest-Bamanko 2013. Det enda jag vet ikväll är att enligt den officiella tidsplanen borde de vara i Tafraout i Marocco nu. Men det är också en tidsplan som inte har uppaterats för att reflektera att man de inte kommer köra in i Mali den här gången. Jag behöver nog inte förklara varför det hade varit en jättedålig idé.

Enligt plan ska de åka in i i Mauretanian på lördag och det blir då den riktiga nagelbitaren börjar (för mig alltså.) För förutom att han har skaffat sig rätt äventyrliga hobbies på äldre dar, så är min pappa också känd för att vara dålig på att höra av sig och berätta hur det går. På en långresa 2011 glömde han telefonen i bilen över natten på vägen upp från Turkiet, lät den ladda ur och var sen okontaktbar i två dagar. Jag var THISCLOSE till att anmäla honom som försvunnen till Interpol när han till slut ringde och berättade att han var i Polen och snart skulle vara hemma igen.

Men det blir fina bilder (säger hon och försöker djupandas.)

Om att tala inför grupp

on stage

Imorgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut – jag ska ställa mig inför en grupp helt främmande  åhörare och hålla en föreläsning. Visst har jag hållit anföranden förut, men det har alltid varit i ett sammanhang där jag antingen själv är en del av gruppen (som unconferencedeltagare, föreningsmedlem, kursare etc.) eller en av arrangörerna.

Jag är inte rädd – jag vet att jag kan mina grejer och jag vet att jag kan snacka – men någonstans djupt i mig finns en rejäl dos panik. Precis som att jag inte är det minsta flygrädd, och har tillbringat hela min uppväxt flängande mellan två länder, men likväl vill jag alltid kräkas morgonen före en resa.

En kompis som jobbat en hel del med medieträning såg en inspelning av mig från SSWC i somras och gav mig ett intressant betyg: “Du är mer stadig på rösten än vad du är i vanliga fall.” Som en absurd version av “jag jobbar bättre undre press.” Jag får väl se det som något slags trygghet.

Bildkälla

Vine – blir vi alla filmskapare nu?

För ungefär tio månader sen skrev jag den här texten. Mer kommunikation genom bilder i sociala medier var den tydliga trenden när Instagram hade blivit jättestort och alla konstant snackade om Pinterest. Det var egentligen inte så konstigt – liksom steget från radio till TV, gav bilderna oss en mer mångsidig kommunikation och en roligare upplevelse för mottagaren. Vi kanske inte alla var journalister, men vi blev alla fotografer med mobilkameran i högsta hugg.

Redan då funderade jag över om video skulle kunna få samma breda popularitet men avfärdade det eftersom video inte är lika förlåtande och lättposerat som en välfiltrerad Instagrambild. Varje gång en ny intressant videotjänst har dykt upp, eller en gammal fått en ny iteration har jag ställt mig frågan “Är det nu vi alla börjar filma?” men alltid landat i att, nej, det är det nog inte.

Fram till idag.

Vine med sina sex sekunder långa loopande videoklipp gör tröskeln så låg att det faktiskt kan slå på bred front. Formatet gör sig väl för den typen av “meningslöst” spridande som en bild på morgonomeletten på Instagram motsvarar, fast nu kan du visa både hur du vispar äggen och hur smeten bubblar på spisen.

Flödet av #myfirstpost’s från Vine i twitterfeeden är starkt ikväll. Vi får se hur många av er som fortfarande håller på om en månad.

Mönstrat från midjan och neråt

petrol leopard + pink squares

Mönstrade byxor är det bästa som finns för att få en annars lite tråkig look att se kul ut. Skjorta, tröja och byxor = meh. Skjorta, tröja och mönstrade byxor = “Vad snygg du är idag!”

Jag gjorde en Pinterest board med  några favoriter som tyvärr inte innehåller så mycket färg som jag skulle vilja, men jag förmodar att det delvis är säsongens fel. Säg till om ni hittar fler!

Grönblå byxor: H&M, rosa byxor: net-a-porter

Om social TV och licenspliktighet

tv

Dagens Stockholm Social Media Club-lunch handlade om de nya sätt vi konsumerar TV på. Två av talarna var Petronella och Mahesh från Magine som jag varit betatestare för sedan i september förra året.

Magine är en jättekul tjänst – jag kan titta på de program som sänds live, men också se allting i efterhand i en vecka. För mig som 1. inte har haft en TV på flera år, och 2. bor själv, är det skönt att kunna sätta på något underhållande i bakgrunden när jag står och diskar eller just nu, när jag halvligger i soffan och skriver det här blogginlägget. Jag har aldrig varit någon high brow TV-tittare, så den inspelade tablån gör att jag kan titta på de där programmen som sänds runt lunchtid, som Shear Genius (som Project Runway fast för frisörer) och repriser av jättegamla avsnitt av Gilmore Girls. Underbart.

En tjänst jag inte tittat på mer än en handfull gånger de senaste åren är SVT Play. Jag har aldrig tittat på SVT – när jag fortfarande hade TV så började kanalerna med 3:an för mig och det har varit en lättnad att kunna säga att jag inte har TV de senaste gångerna Radiotjänst ringt upp efter att jag flyttat.

Veckans nyhet om att SVT ska börja sända hela sin tablå på nätet och att Radiotjänst därmed kommer kunna kräva licens av varenda jävel som har en iPad var en högst ovälkommen överraskning. Men precis som många frihetsvänner i åratal duckat för Radiotjänsts kontrollanter kommer det säkert hittas vägar även runt detta. Först ut är Bahnhof med sin tv-stopper. Jag har definitivt valt rätt operatör för min stadsnätsuppkoppling. Till det kommer den ganska skakiga juridiska biten i att Radiotjänst inte vill ta in licenser för smartphones eftersom [kort sammanfattning: det vore jobbigt.] Vi kommer nog se några fler iterationer av hur den teknikneutrala licensplikten ska se ut innan det blir skarpt läge.

Under tiden fortsätter jag titta på förra säsongen av Hart of Dixie på Magine.

Foto: Eric May

Löften till mig själv för 2013 – en väldigt sen nyårspost

champagne

Idag är det redan 24 januari men det här inlägget har legat som utkast (som rubrik här, som text i min hjärna) ett tag.

Det kan tyckas vara betydelselöst att vi råkar ha ett kalendersystem som byter år just när det gör det men början på ett nytt känns likväl som ett bra tillfälle att få en nystart eller ändra på saker man vet behöver förändras.

En av de saker jag vill göra 2013 är att ha mer fokus och avsikt i mitt liv. Efter en väldigt stressig höst då jag mest kämpat för att hålla huvudet ovanför vattenytan så vill jag inte flyta med strömmen och låta saker hända med mig utan i stället se till att saker händer.

Ja, jag låter som en motivationaffisch, men ibland är de inte så dumma. Jag kan ha massor av bra grejer inuti mitt huvud, men om jag vill att andra ska känna till vad jag kan och är kapabel till så behöver jag jobba mer på att realisera de idéerna.

Nu är det dags för handling, vare sig det handlar om min egen kroppsvikt, tankar om kommunikation som jag inte får utlopp för i mitt jobb eller att på något sätt paketera de många bra idéer och tips om mode och skönhet som jag sitter på så att de når fler än goda vänner.

I vissa fall kan det handla om något så enkelt som att sätta tankarna på pappret (eller skärmen.)

Bildkälla.