Min pappa, äventyraren

öken

Min pappa har tagit bilden ovan när han var i Nordafrika i somras. Nu är han där igen, den här gången för at köra Budapest-Bamanko 2013. Det enda jag vet ikväll är att enligt den officiella tidsplanen borde de vara i Tafraout i Marocco nu. Men det är också en tidsplan som inte har uppaterats för att reflektera att man de inte kommer köra in i Mali den här gången. Jag behöver nog inte förklara varför det hade varit en jättedålig idé.

Enligt plan ska de åka in i i Mauretanian på lördag och det blir då den riktiga nagelbitaren börjar (för mig alltså.) För förutom att han har skaffat sig rätt äventyrliga hobbies på äldre dar, så är min pappa också känd för att vara dålig på att höra av sig och berätta hur det går. På en långresa 2011 glömde han telefonen i bilen över natten på vägen upp från Turkiet, lät den ladda ur och var sen okontaktbar i två dagar. Jag var THISCLOSE till att anmäla honom som försvunnen till Interpol när han till slut ringde och berättade att han var i Polen och snart skulle vara hemma igen.

Men det blir fina bilder (säger hon och försöker djupandas.)

Om att tala inför grupp

on stage

Imorgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut – jag ska ställa mig inför en grupp helt främmande  åhörare och hålla en föreläsning. Visst har jag hållit anföranden förut, men det har alltid varit i ett sammanhang där jag antingen själv är en del av gruppen (som unconferencedeltagare, föreningsmedlem, kursare etc.) eller en av arrangörerna.

Jag är inte rädd – jag vet att jag kan mina grejer och jag vet att jag kan snacka – men någonstans djupt i mig finns en rejäl dos panik. Precis som att jag inte är det minsta flygrädd, och har tillbringat hela min uppväxt flängande mellan två länder, men likväl vill jag alltid kräkas morgonen före en resa.

En kompis som jobbat en hel del med medieträning såg en inspelning av mig från SSWC i somras och gav mig ett intressant betyg: “Du är mer stadig på rösten än vad du är i vanliga fall.” Som en absurd version av “jag jobbar bättre undre press.” Jag får väl se det som något slags trygghet.

Bildkälla

Vine – blir vi alla filmskapare nu?

För ungefär tio månader sen skrev jag den här texten. Mer kommunikation genom bilder i sociala medier var den tydliga trenden när Instagram hade blivit jättestort och alla konstant snackade om Pinterest. Det var egentligen inte så konstigt – liksom steget från radio till TV, gav bilderna oss en mer mångsidig kommunikation och en roligare upplevelse för mottagaren. Vi kanske inte alla var journalister, men vi blev alla fotografer med mobilkameran i högsta hugg.

Redan då funderade jag över om video skulle kunna få samma breda popularitet men avfärdade det eftersom video inte är lika förlåtande och lättposerat som en välfiltrerad Instagrambild. Varje gång en ny intressant videotjänst har dykt upp, eller en gammal fått en ny iteration har jag ställt mig frågan “Är det nu vi alla börjar filma?” men alltid landat i att, nej, det är det nog inte.

Fram till idag.

Vine med sina sex sekunder långa loopande videoklipp gör tröskeln så låg att det faktiskt kan slå på bred front. Formatet gör sig väl för den typen av “meningslöst” spridande som en bild på morgonomeletten på Instagram motsvarar, fast nu kan du visa både hur du vispar äggen och hur smeten bubblar på spisen.

Flödet av #myfirstpost’s från Vine i twitterfeeden är starkt ikväll. Vi får se hur många av er som fortfarande håller på om en månad.

Mönstrat från midjan och neråt

petrol leopard + pink squares

Mönstrade byxor är det bästa som finns för att få en annars lite tråkig look att se kul ut. Skjorta, tröja och byxor = meh. Skjorta, tröja och mönstrade byxor = “Vad snygg du är idag!”

Jag gjorde en Pinterest board med  några favoriter som tyvärr inte innehåller så mycket färg som jag skulle vilja, men jag förmodar att det delvis är säsongens fel. Säg till om ni hittar fler!

Grönblå byxor: H&M, rosa byxor: net-a-porter

Om social TV och licenspliktighet

tv

Dagens Stockholm Social Media Club-lunch handlade om de nya sätt vi konsumerar TV på. Två av talarna var Petronella och Mahesh från Magine som jag varit betatestare för sedan i september förra året.

Magine är en jättekul tjänst – jag kan titta på de program som sänds live, men också se allting i efterhand i en vecka. För mig som 1. inte har haft en TV på flera år, och 2. bor själv, är det skönt att kunna sätta på något underhållande i bakgrunden när jag står och diskar eller just nu, när jag halvligger i soffan och skriver det här blogginlägget. Jag har aldrig varit någon high brow TV-tittare, så den inspelade tablån gör att jag kan titta på de där programmen som sänds runt lunchtid, som Shear Genius (som Project Runway fast för frisörer) och repriser av jättegamla avsnitt av Gilmore Girls. Underbart.

En tjänst jag inte tittat på mer än en handfull gånger de senaste åren är SVT Play. Jag har aldrig tittat på SVT – när jag fortfarande hade TV så började kanalerna med 3:an för mig och det har varit en lättnad att kunna säga att jag inte har TV de senaste gångerna Radiotjänst ringt upp efter att jag flyttat.

Veckans nyhet om att SVT ska börja sända hela sin tablå på nätet och att Radiotjänst därmed kommer kunna kräva licens av varenda jävel som har en iPad var en högst ovälkommen överraskning. Men precis som många frihetsvänner i åratal duckat för Radiotjänsts kontrollanter kommer det säkert hittas vägar även runt detta. Först ut är Bahnhof med sin tv-stopper. Jag har definitivt valt rätt operatör för min stadsnätsuppkoppling. Till det kommer den ganska skakiga juridiska biten i att Radiotjänst inte vill ta in licenser för smartphones eftersom [kort sammanfattning: det vore jobbigt.] Vi kommer nog se några fler iterationer av hur den teknikneutrala licensplikten ska se ut innan det blir skarpt läge.

Under tiden fortsätter jag titta på förra säsongen av Hart of Dixie på Magine.

Foto: Eric May

Löften till mig själv för 2013 – en väldigt sen nyårspost

champagne

Idag är det redan 24 januari men det här inlägget har legat som utkast (som rubrik här, som text i min hjärna) ett tag.

Det kan tyckas vara betydelselöst att vi råkar ha ett kalendersystem som byter år just när det gör det men början på ett nytt känns likväl som ett bra tillfälle att få en nystart eller ändra på saker man vet behöver förändras.

En av de saker jag vill göra 2013 är att ha mer fokus och avsikt i mitt liv. Efter en väldigt stressig höst då jag mest kämpat för att hålla huvudet ovanför vattenytan så vill jag inte flyta med strömmen och låta saker hända med mig utan i stället se till att saker händer.

Ja, jag låter som en motivationaffisch, men ibland är de inte så dumma. Jag kan ha massor av bra grejer inuti mitt huvud, men om jag vill att andra ska känna till vad jag kan och är kapabel till så behöver jag jobba mer på att realisera de idéerna.

Nu är det dags för handling, vare sig det handlar om min egen kroppsvikt, tankar om kommunikation som jag inte får utlopp för i mitt jobb eller att på något sätt paketera de många bra idéer och tips om mode och skönhet som jag sitter på så att de når fler än goda vänner.

I vissa fall kan det handla om något så enkelt som att sätta tankarna på pappret (eller skärmen.)

Bildkälla.

 

#blogg100 – ett nytt blogginlägg varje dag i 100 dagar

 

pink typewriter

Jag har försökt vara mer aktiv med att få upp innehåll här den senaste tiden, men allt för ofta tänker jag “jag gör det imorgon” och dagen efter tänker jag samma sak, och ja ni vet hur det går.

Därför är Fredrik Wass #blogg100-utmaning precis vad jag behöver just nu – från och med idag så måste jag skriva minst ett inlägg per dag i hundra dagar i sträck.

Reglerna ser ut så här:

Regler för #Blogg100 – Andra sommaren

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013 (men det går bra att starta när du själv vill, då slutar du även utmaningen något senare såklart)
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100 (samma sak om du twittrar ut länkar till inläggen)
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).
  • Det är helt okej att förhandspublicera inlägg, men det blir kanske roligare att skriva tätare inpå själva publiceringen.

Vi är rätt många som ska försöka göra det här – listan på de nästan 100 deltagarna finns här.

Jag vet att det är lite av en cop out, men, ja, det här är dagens inlägg. 😉

Bildkälla

 

Crazy Blind Date – en ny variant av nätdejt

masked

I slutet av 90-talet fanns en jätterolig sida som hette TheSpark.com. Jag vet inte hur många timmar jag satt vid min adsl-uppkoppling och gjorde humoristiska personlighetstest eller läste artiklar om hur kött ruttnar. (Jag lovar, det var kul.) Sen så tröttnade jag nog och gick vidare till nästa roliga grej på nätet.

Sen snabbspolar vi ca tio år framåt och jag får för mig att försöka nätdejta. Den enda sidan som inte får mig att vilja skaffa katt och börja sticka är OKCupid. Den har bra design och roligt innehåll och pyr inte desperation ur alla hörn som så många andra. Och den har roliga personlighetstester. Vänta lite, jag känner ju igen det här..

Det visar sig att killarna som en gång byggde TheSpark.com nu gått vidare och startat dejtingsiten OKCupid. En av de mest intressanta sakerna med OKC är hur de crunchar den data de har om sina användare för att få fram intressant statistik om hur vi beter oss när vi nätdejtar och andra roliga samband de kan få fram. Som att personer som använder twitter varje dag också onanerar varje dag, med oddsen 2:1.

Det som är lite synd är att den svenska användarbasen är ganska liten. Förvisso med en stark skewness mot det nördiga, vilket jag gillar, men likväl ganska få människor.

Nu lanserar de en ny app som heter Crazy Blind Date och går ut på att man föreslår en tid och en plats och ser om någon vill träffa en. Man får bara får se ett blandat pussel av den andres ansikte, så det blir verkligen en blind date.

Det här skär bort så mycket av det som är regel på dejtingsiter – utförliga profiler, tillrättalagda foton och långa meddelandekonversationer. I stället träffas man direkt och ser om man tycker att personen är intressant. Även om det nog leder till fler helt misslyckade dejter så är också förväntningarna låga, till skillnad från om man ska träffa den där killen som var så snygg på kortet och har precis samma intressen som man själv och.. sen har man 0 personkemi ändå.

Jag kanske ska prova det här…

Bildkälla