Kundbemötande i den postsovjetiska eran

Min syster köpte ett läppbalsam från Korres sist hon var i Sverige. Det är en liten burk med skurvlock som kommer paketerad i en liten kartong när man köper det. När syrran kom hem och öppnade kartongen visade det sig att läppbalsamburken inuti var av en annan färg än den som angavs på kartongen. Än värre, när vi öppnade burken uppenbarade sig ett stort fingeravtryck och en djup skåra där någon hade dragit med nageln över produktens yta.

Hon gick tillbaka till butiken, Kicks i det här fallet, dagen efter och butiksbiträdena var förfärade. Hon fick genast alla pengar tillbaka och en ursäkt för det inträffade.
Så varför berättar jag den här historien? För att det första både jag och min syster sa till varandra när det inträffade var: ”Så här smidigt hade det inte gått om det här hänt i Estland!”

”Hur vet vi att du inte stoppat fel burk i kartongen själv? Du har ju redan öppnat den” hade varit ett mer sannolikt bemötande. Jag överdriver tyvärr inte. Trots alla ekonomiska framsteg och den myriad av butiker och köpcentrum som finns i Estland, är det en bit som inte riktigt har följt med i importen – det där med kundbemötandet. Varje gång jag åker dit hoppas jag att det ska ha blivit bättre och varje gång blir jag lika besviken.

Och jag förstår inte helt var det beror på. Jag ser ju tydligt var det efterliknar – den sovjetiska tidens butiksbiträden, utan något som helst intresse av merförsäljning eller försäljning över huvud taget för den delen – men det handlar inte om några övervintrade medelålders damer bakom disken, utan om en hel armada av unga tjejer som definitivt inte tagit sig in på arbetsmarknaden innan kapitalismens intåg.

Det finns sällan någon vilja att göra det där lilla extra, ofta finns det inte ens någon vilja att vara vänlig. ”Du är inte värdig” synes vara den generella hållningen. Och värre är det om du inte misstänks ha råd. Syrran blir mer eller mindre konstant skuggad av butiksbiträden eftersom hon ser ung ut. ”Ibland så får jag lust att köpa en massa grejer bara för att visa att jag visst har råd” sa hon en gång. Och det är kanske det psykologiska tricket det hela handlar om? Ska vi alla handla lite mer för att visa att vi visst är värda butikspersonalens uppmärksamhet? Tja, det funkar för Stockholms nattklubbar. Men, nej, för handeln tror jag att vänlighet ger mer resultat än iskall exklusivitet. För de flest av oss har faktiskt bättre saker att sträva efter än butiksbiträdenas gunst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *