När jag kom hem från Riga i julas så trodde jag att jag skulle ha ett nytt jobb inom några veckor. Naivt kanske, men klart jag skulle ha det. Jag är smart, välutbildad och hade precis haft ett otroligt lärorikt internship, på ett stort känt FMCG-företag.

Och ett tag kändes det som att det gick bra. Ett antal intervjuer trillade in, de jag träffade verkade gilla mig, jag blev kallad på andraintervjuer som också gick bra. Men sen hände inget mer. En efter annan släcktes förhoppningarna när mailen dök upp i inkorgen. Jag var intressant och bra på alla sätt och vis men det fanns någon annan, som var lite mer intressant och lite mer bra.

Så nu sitter jag här, efter drygt två månader och har fortfarande inget jobb att gå till på morgonen. Vissa dagar känns det som att världen ligger för mina fötter och jag bara behöver fortsätta pusha på lite till för allt ska ordna sig. Andra dagar känns det som att jag mest vill dra täcket över huvudet.

Det är tufft att ena stunden vara av de där två sista de står och väljer mellan och i nästa stund inte ens få ett mail med ”tack, men nej tack”. Och allra tuffast är det att aldrig vara den som får samtalet där de säger ”vi vill ha dig”.

Men man kan inte bli ledsen offentligt heller – vem vill anställa någon som börjar bli desperat? Så även när det känns som att någon slagit en hårt i magen med den senaste avvisningen, är det bara att bita ihop och marschera på. Imorgon kanske det dyker upp en ny intressant annons eller en vän med ett bra tips. Snart så.

Alla jobbtips är givetvis mycket uppskattade.

Och CV:t finns här.

(Photo by Mark Shaw, found here.)