Category Archives: Uncategorized

Dag 7: De perfekta shortsen

Jag har skrivit en del på Hanna och Johanna om hur jäkla bra Lindex blivit på klassiska men också lite quirky plagg med sina Holly & Whyte-kollektioner. Nu känner jag att de har överträffat sig själv genom att skapa dessa fantastiska shorts.

Mönstret med de simmande damerna! Den ljusa turkosa färgen! Kan man önska sig något mer? (Möjligen att de fanns i storlekar större än 44.)

Dag 6: Nästa helg är det Geek Girl Meetup!

GGM är något av det bästa som hänt mig – utan den okonferensen hade jag inte träffat många av de fantastiska kvinnor jag känner idag och jag hade sannolikt haft en helt annorlunda professionell bana.

Året okonferens äger rum lördag 13 maj på A-house. Om du är kvinna och det minsta intresserad av teknik så bör du definitivt köpa en biljett.

Dag 3: Ut i öknen!

I slutet av den här månaden åker jag till Israel för att vara med på Midburn. Det är ett event som följer de 10 principerna för Burning Man. Detta innebär att jag kommer bo i tält i den stekheta Negevöknen i sex dagar, vilket känns läskigt och men också väldigt spännande. En sån här grej kräver förstås en del förberedelser, lika delar förberedelse för överlevnad och ihopsamlande av roliga kläder.

Bild från Urban Burn som jag var med och arrangerade under påskhelgen i på Nobelberget i Stockholm. Personen till höger: Gustaf. Foto: Pao T’Pao.

Hur jag fick en ZTE MF820D från Telia att funka med min något föråldrade MacBook Air

Det här är verkligen inte en typ av bloggpost som jag brukar skriva, men när jag satt och försökte lösa det här problemet igår så var sökresultaten förvånansvärt tomma på bra lösningar.

Således: Hur jag fick 4G-modemet ZTE MF820D från Telia att funka med min MacBook Air (“Late 2009”) som kör OSX 10.7.4 Lion.

Snälla Nikke lånade mig sin 4G-sticka från Telia, eftersom jag inte har fått bredband inkopplat i min nya lägenhet än. Men det funkade inte! Min dator kunde inte ens känna av stickan när jag stoppade den i USB-porten.

Efter en lång, lång stund av googlande och testande av olika tips hittade jag det som funkade.

Jag installerade Vodafone’s Mobile Broadband Software, ett tips jag hittade i en forumtråd för en helt annan modell från ZTE. Jag hade så många flikar uppe i det läget att jag tyvärr inte kan ge credd åt rätt källa, för jag vet helt enkelt inte längre vad den var.

Efter installationen kan man få ett felmeddelande om att programvaran inte kan köras på den här datorn, men det spelar ingen roll eftersom det inte är Vodafones programvara vi är ute efter, utan drivrutinen som följer med på köpet.

Efter en omstart kände min dator plötsligt av stickan och jag kunde köra den installationen från telia som finns på den. Och nu sitter jag och skriver det här inlägget ansluten med en riktigt skön 4G-hastighet.

Lycka är en snabb internetanslutning.
_________________________

Walter Naeslund har en bloggpost med ett annat tips, som inte funkade för mig, men kanske är lösningen för någon annan.

Nästa helg geekar vi loss!

De som följer mig i andra kanaler kan väl omöjligen ha missat att jag sedan ett tag har jobbat med att få ihop årets GeekGirlMeetup som går av stapeln på Tekniska Museet 26-27 maj.

Klicka på badgen för mer info!

Pinterest har ingen framtid

Framtid

Så. Jag sa det.

Den senaste tiden har det inte gått en dag utan att jag sett ett blogginlägg eller hört en konferenssession där problemet med Pinterests användaravtal diskuteras. Den snabba sammanfattningen är: i detta användaravtal har alla vi lovat att vi endast “pinnar” innehåll som vi innehar alla rättigheter till och om så inte är fallet så bär du som användare alla kostnader om och när rättighetsinnehavaren stämmer företaget.

Det kan låta hårt, men givet det immaterialrättsliga regelverk som finns i USA och de flesta andra länder är den där skrivelsen det enda sättet för Pinterest att hålla ryggen fri. “Och det är synd, för Pinterest är himla kul och har sån potential.” Av någon anledning verkar de flesta diskussioner om ämnet inte komma längre än så här. Att det är en kul tjänst och lagstiftningen är omodern.

Men, hörni? Nej, så är det inte. Pinterest har ingen potential. Den här lagstiftningen kommer inte att ändras på något genomgripande sätt inom en nära förestående framtid.

Alla tjänster vars primära funktion är “dela” får det här problemet när  de blir tillräckligt stora för att dra uppmärksamhet till sig från rättighetsinnehavare som har de ekonomiska muskler som krävs för att göra något åt otillbörligt användande. Det allra tydligaste exemplet är YouTube. Och här ser vi också den vanligaste lösningen – i takt med att siten vuxit har vi sett allt mer sofistikerade sätt att blockera innehåll som laddas upp utan rättighetsinnehavarens tillstånd. Du får bara ladda upp innehåll som du skapat själv. Du får inte ens visa ett tidningsomslag eller ett foto i din video om du vill vara helt säker på att den inte ska plockas ner.

Och här har vi den stora fallgropen för Pinterest. Pinterest är nämligen helt ointressant som tjänst om man bara får dela det som man skapat själv. Hela idén (och deras egen beskrivning av tjänsten) bygger på att man tar saker man hittat på nätet och samlar dem på ett ställe som ett referensbibliotek eller collage. Saker man hittat på nätet har man per definition inte skapat själv. Det finns ingen ekonomiskt hållbar, juridiskt ok modell där Pinterest kan fungera på det här sättet. Pinterest har således ingen framtid.

_______

Några sidofunderingar:

  • I det här blogginlägget finns ett lite annorlunda och intressant fokus – I det fall man faktiskt skulle dela något man skapat själv så är användaravtalet fortfarande riktigt kasst.
  • Ja, jag har övervägt att radera mitt konto. Än så länge förlitar jag mig på den (måhända falska) tryggheten i att jag är endast en av väldigt många (dvs. alla) användare som “bryter mot användaravtalet” och att eventuella juridiska smällar sannolikt kommer utdelas inom USA:s gränser. Jag kan komma att omvärdera den ståndpunkten inom en snar framtid.

Ännu en vår, ännu en “Spaning”

Liksom förra våren har jag skrivit ihop en liten “Spaning” som en del av ansökan till Primes rekryteringsdag och tänkte dela med mig av den.

En bild säger mer än tusen ord

Kommunikation i sociala medier i sin enklaste form består av text. En tweet, en statusuppdatering, en note. Men det ligger i människans natur att vilja visa mer och uttrycka mer än vad en enkel textrad kan göra. Med tjänster som Instagram och Pinterest kommunicerar både individer och företag allt mer genom bilder.

Sedan länge har sociala nätverk som twitter och facebook därför erbjudit möjligheter att komplettera det man säger i skrift med bilder. Hur många av oss har inte laddat upp bilder från semestern eller blivit taggade på kort från en fest?

I takt med att mobilkamerorna blivit bättre har vårt sätt att ta bilder förändrats – det handlar inte längre om välmanikurerade bilder från solsemestern, utan varje rörelse i vardagen, från lunchtallriken till kollegans snygga tröja, kan enkelt dokumenteras. Och delas.

Eftersom bilderna från mobilkameran inte alltid blir de allra snyggaste har appar som Instagram, som ger möjlighet att lägga olika ”filter” på bilderna för att snygga till en dålig kontrast eller en glåmig kind, vuxit lavinartat.

Att just Instagram skapat sig en roll i sociala medier-landskapet som en plattform man bör finnas på, eller åtminstone ha koll på, blev tydligt den 3:e januari i år när Obama 2012-kampanjen skaffade konto hos tjänsten.

Det räcker inte längre med en statusuppdatering om att man ätit en omelett eller varit på en debatt. Det blir mycket roligare att knäppa en bild på omeletten, eller debatten för den delen, och presentera den med ett lätt sepiafilter och en ”polaroid”-ram för sitt nätverk.

Många företag använder den här typen av bilder för att ge sina följare en inblick i hur det ser ut bakom kulisserna. I stället för professionellt tagna, tillrättalagda bilder på produkter och medarbetare, får vi se en ny produkt som precis levererats till kontoret eller följa med på kick-offen genom en mobilkamera.

Under modeveckorna i New York och Paris för några veckor sedan kunde man se bilder från visningar varvat med backstage-kort och ”dagens outfit”, allt i realtid, genom att följa någon av redaktörerna på de stora modetidningarna. Andra delar med sig av bilder kunder tagit när de använder företagets produkter – något som skapar en personlig relation till varumärket och gör det lättare att relatera till.

Avslutningsvis har vi några tips till de företag som vill ge sig in på bildbaserade sociala nätverk:

• Våga vara personlig och mänsklig. Ingen är intresserad av ett mekaniskt bildflöde av produktkatalogen.

• Glöm inte att interagera. Att kommentera eller dela vidare på bilder skapade av kunder visar engagemang och bygger förtroende.

_________

(Personligen så är jag inte så mycket för den här punktlistan på slutet, och Primes riktiga spaningar har inte alltid en punktlista, men den ingick emellertid i kravspecifikationen.)

Marabous Starbarkampanj lämnar en dålig smak i munnen

Det dök upp en ny chokladbit från Marabou för några veckor sen – Starbar. Äntligen, någon som har insett att jordnötssmör och choklad är en bra kombo även på den svenska marknaden, tänkte jag. Jag gillar jordnötssmör.

Efter att ha sett kampanjen för Starbar så blir jag dock rejält osugen på att köpa den igen. Eller någon av Marabous produkter för den delen. Jag förstår tanken – Starbar ska vara Marabous Snickers-killer – men måste de hänfalla åt den mest simplistiska form av “grabbig” marknadsföring? Snickers-reklamerna med Stephanie Beacham och Joan Collins respektive Betty White har så mycket mer finesse,  även om budskapet i grunden är det samma: “Var inte en kärring.”

Värst av allt är att det här är det senaste exemplet på hur kasst pre-rolls på YouTube riktas. Jag behöver sitta igenom 15 sekunder med Meghan Fox i bandageklänning för att se makeup-tutorials. Det skulle inte kunna bli mer tydligt att jag inte är målgruppen här.

Kundbemötande i den postsovjetiska eran

Min syster köpte ett läppbalsam från Korres sist hon var i Sverige. Det är en liten burk med skurvlock som kommer paketerad i en liten kartong när man köper det. När syrran kom hem och öppnade kartongen visade det sig att läppbalsamburken inuti var av en annan färg än den som angavs på kartongen. Än värre, när vi öppnade burken uppenbarade sig ett stort fingeravtryck och en djup skåra där någon hade dragit med nageln över produktens yta.

Hon gick tillbaka till butiken, Kicks i det här fallet, dagen efter och butiksbiträdena var förfärade. Hon fick genast alla pengar tillbaka och en ursäkt för det inträffade.
Så varför berättar jag den här historien? För att det första både jag och min syster sa till varandra när det inträffade var: ”Så här smidigt hade det inte gått om det här hänt i Estland!”

”Hur vet vi att du inte stoppat fel burk i kartongen själv? Du har ju redan öppnat den” hade varit ett mer sannolikt bemötande. Jag överdriver tyvärr inte. Trots alla ekonomiska framsteg och den myriad av butiker och köpcentrum som finns i Estland, är det en bit som inte riktigt har följt med i importen – det där med kundbemötandet. Varje gång jag åker dit hoppas jag att det ska ha blivit bättre och varje gång blir jag lika besviken.

Och jag förstår inte helt var det beror på. Jag ser ju tydligt var det efterliknar – den sovjetiska tidens butiksbiträden, utan något som helst intresse av merförsäljning eller försäljning över huvud taget för den delen – men det handlar inte om några övervintrade medelålders damer bakom disken, utan om en hel armada av unga tjejer som definitivt inte tagit sig in på arbetsmarknaden innan kapitalismens intåg.

Det finns sällan någon vilja att göra det där lilla extra, ofta finns det inte ens någon vilja att vara vänlig. ”Du är inte värdig” synes vara den generella hållningen. Och värre är det om du inte misstänks ha råd. Syrran blir mer eller mindre konstant skuggad av butiksbiträden eftersom hon ser ung ut. ”Ibland så får jag lust att köpa en massa grejer bara för att visa att jag visst har råd” sa hon en gång. Och det är kanske det psykologiska tricket det hela handlar om? Ska vi alla handla lite mer för att visa att vi visst är värda butikspersonalens uppmärksamhet? Tja, det funkar för Stockholms nattklubbar. Men, nej, för handeln tror jag att vänlighet ger mer resultat än iskall exklusivitet. För de flest av oss har faktiskt bättre saker att sträva efter än butiksbiträdenas gunst.