Category Archives: personligt

Jag har steriliserat mig

Med jämna mellanrum dyker det upp en artikel om en kvinna under 30 som är barnfri och berättar om varför hon tagit det beslutet. Det är inte vad den här texten handlar om, även om jag med lätthet skulle kunna ikläda mig den rollen. Det här handlar i stället om hur bra processen för att sterilisera mig har gått.

Internet är fullt om historier om läkare som säger nej, eller åtminstone låter barnfria kvinnor hoppa genom en lång rad hoops innan de går med på att låta dem bestämma över sin egen kropp. Och jag har faktiskt inte behövt vara med om det. Därför känner jag att jag vill dela med mig av hur det har gått till, för att visa en positiv upplevelse. En solskenshistoria om elektiv sterilisering om ni så vill.

Jag har vetat att jag inte vill ha barn i ett antal år. I takt med att jag närmar mig 30 har fler och fler av mina vänner och bekanta börjat gifta sig och få barn, så det har funnits gott om tillfällen för introspektion. Att mitt facebook-flöde ofta ser ut så här har varit en bidragande faktor till att jag tidigare i höstas kom fram till att jag ville ta det definitiva steget och sterilisera mig.

Processen bestod av tre steg:

  • Besök hos min husläkare för att få en remiss
  • Bedömningssamtal hos gynekolog
  • Själva operationen

Att få remissen

Jag har haft en bra husläkare de senaste åren och jag kände mig ganska lugn när jag bokade tid hos henne för att prata om att jag ville få en remiss för sterilisering. Hon gav mig några standardfrågor på temat “Tänk om du ändrar dig” och gav sig rätt snabbt när hon såg att jag inte hade minsta tvekan och hade tänkt igenom saken.

Men jag gick också in i det här samtalet med ett högt självförtroende, svar på alla tänkbara frågor uttänkta och en trygg vetskap om att personer över 25 har en laglig rätt att sterilisera sig i Sverige. Någon annan kanske inte hade tagit det lika lätt när en person i auktoritetsställning säger “Du är ju i en ålder då många bestämmer sig för att få barn, tänk om du träffar en partner som du vill få barn med.”

Nåväl, just denna del av processen gick således ungefär som väntat – jag möttes av ett ganska mjukt motstånd och fick rättfärdiga mitt beslut lite.

I efterhand visade det sig att jag hade fantastisk timing – veckan efter att jag varit på mitt besök hos Ultragyn (mer om det nedan) fick jag ett brev från min husläkare om att hon går in i en helt administrativ roll på mottagningen och jag har numera ingen husläkare. Eller, jag har blivit omplacerad till någon annan, som jag inte har någon som helst uppbyggd patientrelation med och det hade inte känns lika bra ta remissfrågan med en helt ny läkare.

Hos gynekologen

Jag blev remitterad till Ultragyn (ja, det låter lite som en superhjälte) på Sophiahemmet. Jag minns inte exakta tider, men det gick rätt snabbt att bli kallad och jag tror att jag fick en tid inom en månad från mitt besök hos husläkaren.

Det är här den riktiga solskenshistorien kommer.

Jag klev in på Ultragyn med en förväntning om att det här skulle vara ännu ett hinder jag behövde ta mig över. En till läkare som var lite kritisk, och som hade mer makt än den förra. Jag satt i väntrummet och gick igenom mina svar på alla möjliga frågor i huvudet.

-Varför vill du göra detta?
-För att jag inte vill ha barn. Någonsin.

-Tänk om du träffar en partner som vill ha barn.
-Då är det inte någon kompatibel partner för mig.

-Har du tänkt över det här?
-Jag har tänkt på det i 5 år.

Och så vidare.

Men inget av detta behövdes, för läkaren jag fick träffa på Ultragyn ställde inte en enda fråga som inte hade att göra med min medicinska lämplighet för proceduren. Vi pratade om narkos, läkemedel och blodtryck. Om typ av ingrepp – laparoskopi, inte Essure, eftersom jag är nickeallergiker. Vi pratade inte om eventuella män i mitt liv, eller vem som ska ta hand om mig när jag blir gammal.

Jag var så överraskad att jag var tvungen att säga något – den här läkaren hade överträffat alla mina förväntningar på bemötande. Han nickade lite och tackade, men höll sig lika strikt professionell som under resten av besöket. Det var fantastiskt! Jag får fortfarande ett litet rus när jag tänker på hur upprymd jag var när jag gick från Sopiahemmet den eftermiddagen.

Läkaren varnade för att de hade en lång väntan på operationstid och sade att han kunde skicka mig till Danderyds sjukhus om jag ville få ingreppet gjort snabbare. Eftersom “lång tid” i det här fallet bara var upp till tre månader och jag redan hade ett väldigt positivt intryck av just denna mottagning så valde jag att vänta. (Tre månaders väntan på något icke-akut är dessutom ett skämt om man tänker på den där gången min käke var låst i sex månader och väntan till käkkirurgen på KS i Huddinge var 9 månader, men det är en annan historia.)

Operationsdagen

Jag fick en operationstid på Sophiahemmet den 30 december. Det kanske låter som ett skumt datum att opereras, men jag tyckte det lät rätt skönt, eftersom jag ändå inte är så mycket för hetsen om att alla ska ha fantastiskt kul på nyårsafton och eftersom de flesta på jobbet ändå är lediga den lilla tid jag kommer att vara sjukskriven.

Dagen innan ringde en sköterska och berättade att jag skulle åka in vid 10.15. Jag fick skrubba mig över hela kroppen, upprepade gånger med en desinfekterande tvål på kvällen och morgonen före operationen och behövde vara fastande från midnatt kvällen innan.

När jag kom till dagoperationsavdelningen på Sophiahemmet fick jag först vänta i ett väntrum, sen byta om till operationskläder och ligga i en sal och få lite dropp medan jag förbereddes för operationen. Så småningom rulleds jag in i operationssalen och blev sövd. Mitt nästa minne är när narkosläkaren säger “Så Hanna, nu är det klart!” Det tog mig en liten stund att klarna till efter narkosen, men jag var helt klarvaken efter mindre än en timme och fick en ostmacka och en kopp te (äntligen!) av sköterskan på uppvaket.

Min kirurg frågade om jag ville att hon skulle ta bort hela äggledarna eller bara kapa dem. Min spontana reaktion var att det är lika bra att bort hela, för då finns det inte ens någon mikroskopiskt liten risk för att de skulle växa ihop. Men det finns också indikationer att en salpingektomi, som det heter när man tar bort äggledarna i stället för att kapa dem, minskar risken för cancer i äggstockarna, vilket jag bara kan se som en bonus.

Efter

Jag har tre plåster på magen – ett vid naveln och ett vid vardera höft – där verktygen för laparoskopin gått in. Det gör lite ont när jag rör på mig, men det är inte så farligt. (Och jag har en fin cocktail smärtstillande som säkert hjälper också.) Planen är att ta det lugnt första veckan och inte hoppa runt mer än vad jag behöver, men redan efter 14 dagar ska jag kunna träna igen enligt läkaren, och det ser jag fram emot.

Jag söker uppdrag!

I höstas sade jag upp mig från jobbet och började på ett masterprogram i Marketing & Media Management på Handelshögskolan i Stockholm. Nu när det gått en termin och jag återigen vant mig vid studenttillvaron vore det dock roligt att jobba lite vid sidan av.

Jag har tidigare jobbat med sociala medier på L’Oréal och partnerkommunikation på Microsoft, så jag är van att sitta i en community manager-roll, men jag har också tillbringat en sommar i Riksarkivet och byggt en databas över alla arbetsrättsliga stridsåtgärder i Sverige under 20 år för forskningsinstitutet Ratio. Jag har också haft nöjet att få föreläsa om sociala medier på bl.a. Berghs och varit projektledare för Geek Girl Meetups konferenser i Stockholm under två år.

Här kan du läsa mitt CV på Linkedin.

Behöver du eller ditt företag tillfällig hjälp med något som har med digitala eller sociala medier att göra? Behöver ni någon som samlar information för ett projekt? Eller kanske något helt annat som du tror jag skulle vara bra på? Toppen, hör av dig. Jag har F-skatt och kan fakturera och både små och stora uppdrag, upp till 50% av heltid, är av intresse. Juni-Augusti har jag sommarlov och kan jobba heltid.

Maila mig gärna eller ring på 0707577718

Jag är inte intresserad av att få höra dina åsikter om min kropp

I lördags natt stod jag i en pizzakö utanför en stor universitetsfest någonstans i Tyskland och beställde fyra slicear, en till mig och tre till kompisarna som fortfarande stod i garderobskön. Killen bakom mig tyckte dock inte om att jag köpte fyra slicear. Sannolikt för att det innebar att han fick vänta 30 sekunder längre på sin tur vid luckan. Men han tyckte inte heller om min kropp, vilket att han givetvis ville dela med sig av till mig. Och om någon med min kroppstyp står och köper FLERA STYCKEN pizzaslicear så såg han det givetvis som sin plikt att upplysa mig om att någon som jag nog inte borde köpa så mycket pizza. En hetsig ordväxling följde och jag sa säkert något som antydde att han har ett mycket litet könsorgan och en del andra fina saker. Den som känner mig vet att jag inte tar verbal skit från idioter.

”The fat ones are always feisty” hörde jag att han sa, innan han greppade mig bakifrån när jag skulle gå och tryckte in sin pizza i mitt ansikte.

Verbal skit kan jag som sagt hantera, men nu inser jag att jag nog behöver lära mig att slåss.

Vad är min poäng med denna historia? Att alla ni som tycker att kvinnor borde lyssna mer på vad män egentligen tycker är attraktivt med deras kroppar kan gå och ta en lång promenad på en kort brygga. Det spelar ingen roll om du är en “schysst snubbe” som skriver krönikor eller en full idiot, jag är inte intresserad av att få höra dina åsikter om min kropp.

Böcker: Sträckläsning och dåliga slut

books

Jag har ett problem: Jag kan bara sträckläsa böcker. Det bottnar väl i tonårens bokslukande, då jag gick till biblioteket, lånade och läste 3-4 böcker och lika många veckan efter. Det hör också ihop med att jag aldrig lärt mig hantera mitt privata bokläsande på ett.. “vuxet” sätt. De senaste nio åren har jag nämligen läst skamligt lite skönlitteratur.

Sedan jag började på universitetet 2004 har det konstant funnits en hög med hundratals sidor av kurslitteratur på mitt skrivbord och att sätta mig och läsa någonting annat har på något sätt kännts som frivolt slöseri av timmar och minuter som jag kunde lägga på alla de här texterna som måste läsas.

När jag väl varit ledig och hittat en bok jag gillat så har jag läst den på en dag. Även om det kräver att jag ligger vaken till två på natten. (Är det bara 150 sidor kvar vid midnatt så känns det ju dumt att inte bara plöja igenom dem nu när jag ändå håller på.)

Och jag vet inte om det är en bieffekt av min läsmetod eller en allmän trend, men de där 150 sista sidorna är sällan så tillfredsställande som jag skulle vilja. Måste jag läsa chick lit för att få huvudpersoner som inte plötsligt dör eller bara ger upp?

Om ni har tips på
1. hur jag ska sluta tvångsmässigt sträckläsa böcker även om det innebär att jag inte får någon sömn, eller
2. nya, bra böcker som inte har högst otillfredsställande slut, så tar jag tacksamt emot dem.

Bildkälla

Min pappa, äventyraren

öken

Min pappa har tagit bilden ovan när han var i Nordafrika i somras. Nu är han där igen, den här gången för at köra Budapest-Bamanko 2013. Det enda jag vet ikväll är att enligt den officiella tidsplanen borde de vara i Tafraout i Marocco nu. Men det är också en tidsplan som inte har uppaterats för att reflektera att man de inte kommer köra in i Mali den här gången. Jag behöver nog inte förklara varför det hade varit en jättedålig idé.

Enligt plan ska de åka in i i Mauretanian på lördag och det blir då den riktiga nagelbitaren börjar (för mig alltså.) För förutom att han har skaffat sig rätt äventyrliga hobbies på äldre dar, så är min pappa också känd för att vara dålig på att höra av sig och berätta hur det går. På en långresa 2011 glömde han telefonen i bilen över natten på vägen upp från Turkiet, lät den ladda ur och var sen okontaktbar i två dagar. Jag var THISCLOSE till att anmäla honom som försvunnen till Interpol när han till slut ringde och berättade att han var i Polen och snart skulle vara hemma igen.

Men det blir fina bilder (säger hon och försöker djupandas.)

Om att tala inför grupp

on stage

Imorgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut – jag ska ställa mig inför en grupp helt främmande  åhörare och hålla en föreläsning. Visst har jag hållit anföranden förut, men det har alltid varit i ett sammanhang där jag antingen själv är en del av gruppen (som unconferencedeltagare, föreningsmedlem, kursare etc.) eller en av arrangörerna.

Jag är inte rädd – jag vet att jag kan mina grejer och jag vet att jag kan snacka – men någonstans djupt i mig finns en rejäl dos panik. Precis som att jag inte är det minsta flygrädd, och har tillbringat hela min uppväxt flängande mellan två länder, men likväl vill jag alltid kräkas morgonen före en resa.

En kompis som jobbat en hel del med medieträning såg en inspelning av mig från SSWC i somras och gav mig ett intressant betyg: “Du är mer stadig på rösten än vad du är i vanliga fall.” Som en absurd version av “jag jobbar bättre undre press.” Jag får väl se det som något slags trygghet.

Bildkälla

Löften till mig själv för 2013 – en väldigt sen nyårspost

champagne

Idag är det redan 24 januari men det här inlägget har legat som utkast (som rubrik här, som text i min hjärna) ett tag.

Det kan tyckas vara betydelselöst att vi råkar ha ett kalendersystem som byter år just när det gör det men början på ett nytt känns likväl som ett bra tillfälle att få en nystart eller ändra på saker man vet behöver förändras.

En av de saker jag vill göra 2013 är att ha mer fokus och avsikt i mitt liv. Efter en väldigt stressig höst då jag mest kämpat för att hålla huvudet ovanför vattenytan så vill jag inte flyta med strömmen och låta saker hända med mig utan i stället se till att saker händer.

Ja, jag låter som en motivationaffisch, men ibland är de inte så dumma. Jag kan ha massor av bra grejer inuti mitt huvud, men om jag vill att andra ska känna till vad jag kan och är kapabel till så behöver jag jobba mer på att realisera de idéerna.

Nu är det dags för handling, vare sig det handlar om min egen kroppsvikt, tankar om kommunikation som jag inte får utlopp för i mitt jobb eller att på något sätt paketera de många bra idéer och tips om mode och skönhet som jag sitter på så att de når fler än goda vänner.

I vissa fall kan det handla om något så enkelt som att sätta tankarna på pappret (eller skärmen.)

Bildkälla.

 

Ovetenskaplig trendspaning: Fler dricker sockerfri läsk

sugarlips

För drygt tio år sen fick jag för mig att det var onödigt att dricka saker med socker i och började konsekvent bara dricka sockerfri läsk. Nu har jag gjort det så länge att det inte skulle falla mig in att köpa vanlig läsk. (Förutom lite Dr Pepper då och då, men det är ett väldigt speciellt undantag som beror på att Diet Dr Pepper inte finns utanför USA.)

Den senaste tiden har jag fått känslan av att det är fler som gör likadant. Inte för att jag bevakat andras läskinköp, utan för att förvånansvärt ofta möter en tom hylla. Intrycket jag får är att det är fler som väljer de sockerfritt och att handlarna och leverantörerna inte riktigt har hunnit med i att bemöta efterfrågan.

Veckan innan jul hade Matpressen ett erbjudande på Apotekarnes julmust för 5 kronor flaskan. Första dagen stod en liten pall sockerfri must brevid ett berg av vanlig must. Andra dagen fanns det ingen sockerfri must kvar och den fylldes inte på under resten av julhelgen.

Idag råkade jag prata med en av cheferna på Matpressen och fick veta att de får en pall sockerfri per tio pallar vanlig dricka från leverantören, men att han skulle vilja få in 3 på 10. Han underströk dock att det här var första året som den sockerfria musten tog slut.

Jag har ingen aning vad man ska säga om detta annat än “Intressant”, men: intressant. (Och om trenden fortsätter så kanske vi kan få Diet Dr Pepper. Hoppas, hoppas.)

Bildkälla: Beautylish

Stäng av telefonen. Det blir bättre så.

Jag hade ett telefonsamtal idag med en person i egenskap av hens professionella roll. Mot slutet av samtalet kom det fram att hen ”fortfarande är ledig den här veckan.”

Det var förstås inte meningen att störa någon som är ledig. Men varför svarar någon som är ledig i sin jobbtelefon? Varför öppna dörren så att jag kan klampa på med mina stövlar fulla av leriga jobbfrågor, rakt in i ditt vardagsrum där du sitter med familjen och är ledig?

Jag vet själv hur det är – det är så enkelt att ha jobbmailen i telefonen och kolla lite då och då och vara ”tillgänglig” hela tiden. Jag vet också att jag känner en märkbar stress under all tid jag är ”ledig” men vet att det finns en förväntan om att jag när som helst ska bli jobb-jag, om det kommer ett viktigare mail eller samtal.

Och den där stressen gör att man kan bli lite irriterad på den där personen i andra änden. För man är ju ”ledig egentligen” men det kan ju inte den stackaren veta. Om samtalet hade gått till en telefonsvarare som sa att jag är tillbaka nästa vecka hade alla nog känt sig mer nöjda när luren lagts på. Personen som ringde hade vetat att de kommer få svar i sitt ärende nästa vecka och jag som var ledig hade varit lyckligt ovetande om att det ringt över huvud taget. I stället får vi båda en känsla av att det hade varit bättre om det där samtalet aldrig ägt rum och i värsta fall en liten klump av ångest i magen för att det blev så fel.