Category Archives: 100 dagar

8: Jag måste köpa en tvättmaskin och det gör mig så jävla arg

Maskinerna i tvättstugan i mitt hus har varit lite halvkassa sen jag flyttade in. Ungefär var tredje gång hänger sig en av dem mitt i ett program och vips så måste man köra en extra vända. Ungefär lika ofta går det inte att starta en av maskinerna för att köra en andra tvätt. Ibland går det att fixa genom att starta om ett antal gånger och stoppa i och ur tvätten, ibland inte. Då tar tvätten dubbelt så lång tid att köra med bara en maskin.

Allt det här har varit otroligt irriterande, men ingenstans i närheten av så irriterande av det som händer som jag felanmäler något av dessa problem. Det bemöts med “det är bara du som verkar ha de här problemen” och starka insinuationer om att jag antingen inte vet hur man använder en tvättmaskin eller helt enkelt hittar på.

Den där första biten har för övrigt en väldigt enkel förklaring – folk har slutat göra felanmälningar. Det första tipset en av grannarna gav mig var “Vill du att något ska lagas så måste du felanmäla. Ingen annan kommer göra det.” Givet bemötandet är det inte särskilt förvånande.

Jag har övervägt att köpa en tvättmaskin men i slutändan alltid känt att det inte är värt det. Mina huvudsakliga kostnader har varit tid och irritation.

Fram tills idag. Imorse kokade en av tvättmaskinerna en 40-graders kulörtvätt i 90 grader. I den värmen började något av de svarta plaggen släppa färg och nu har jag ett antal grejer som är färgade i en helt oigenkännlig dassigt gröngrå nyans.

Bäst illustreras eländet av denna, tidigare vita strumpa som råkade hamna i (väldigt) fel maskin.

Jag har aldrig varit med om något liknande med tvättstugor när jag bott hos Svenska Bostäder eller SSSB. Stena Fastigheters idé om hyresvärdskap verkar dessvärre snarast likna palliativ vård.

Så nu måste jag köpa en tvättmaskin och det gör mig så jävla arg.

Dag 4: Citybiketrubbel

Jag är ett stort fan av Stockholms citybikesystem. När man ska mellan två punkter inne i stan och det är fint väder så är det toppen att plocka en cykel ur stället och ta sig dit man ska. Systemet är förstås inte perfekt – i vissa delar av stan finns det alldeles för få ställ och de ligger placerade på lite opraktiska platser. Men på det stora hela så tycker jag att det är toppen.

Igår upptäckte jag dock en svaghet som jag inte riktigt hade föreställt mig.

Eftersom citybikeställ kan vara både tomma, fulla och avstängda; vilket gör dem obrukbara som man vill hitta en cykel, lämna en cykel eller göra vad som helst som kräver ett fungerande citybikeställ; är kartan på deras hemsida en kritisk resurs.

Igår krashde Stockholm Citybikes datorsystem.

När jag skulle lämna ifrån mig min lånade cykel i ett ställ som enligt kartan var tomt men möttes av ett ställ fullt med cyklar hade jag plötsligt ett problem. Jag befann mig dessutom i Gamla stan, där det bara finns ett cykelställ på hela ön, så det var inte ett alternativ att cykla bort till nästa ställ. Nåväl, jag släpade med mig cykel upp till Knackeriets innergård och gick på mitt möte.

Citybike, eller black om foten?

Efter mötet kollade jag upp att det fanns platser i stället vid Sergels torg och trampade dit. Men även denna gång var stället som enligt kartan skulle vara delvis tomt och igång, istället helt fullt och dessutom ur funktion.

Kundtjänst berättade att deras datorsystem låg nere och att de inte kunde göra något. De uppmanade mig att lämna cykeln olåst vid stället så att den kunde bli upphämtad av deras tekniker. När jag bad om att få en mailbekräftelse på att de inte skulle hålla mig ansvarig om cykeln blev stulen mellan att jag lämnade den och att teknikerna kom så utlovades jag en sådan.

Så jag ställde mig i en solfläck mellan hötorgsskraporna och väntade. Och väntade. Och blev vittne till vad jag är 99% säker på var droghandel i den offentliga toaletten utanför Sveavägen 13-15. Efter 15 minuter i telefon med polisen hade jag fortfarande inte fått något mail om citybiken.

Jag fick helt enkelt bege mig ut och leta efter ett citybikeställ med platser i, i blindo. Som tur är finns det tre ställ på Sveavägen mellan Kungsgatan och Odengatan och vid det andra, mitt emot ABF, hade jag tur. Ställen verkar också vara konstruerade så att de låser fast cyklar som ställs in i dem, även om stationen ligger offline.

Tyvärr gör det här mig lite skeptisk till att använda citybikes framöver i lägen där jag inte har några större tidsmarginaler. Om mitt möte inte hade råkat vara i ett hus med en låst innergård, och om jag sen inte hade haft tid att cykla runt och leta efter ett citybikeställ med plats i, hade den här historien blivit mycket jobbigare. Jag hade varit fast vid den där citybiken; som vid en stor, rullande black om foten; eller behövt riskera att betala de 800 kronorna som Clear Channel har rätt att kräva för en stulen lånecykel.

Dag 2 (typ): Jag glömde!

Det här börjar ju bra, va? Redan dag två så glömde jag helt enkelt att producera ett inlägg. I det läget är det lite lockande att gå tillbaka och radera dag 1 och bara glömma hela grejen, men så enkelt ska jag inte ha det. Det får bli två inlägg idag.

Utöver det här 100-dagarsprojektet så försöker jag också gå ett varv runt Brunnsviken varje dag. Där finns det inte ett visst antal dagar jag siktar på, utan bara en daglig målsättning. Om jag går rätt slingor längs med vattnet och tar genvägen på andra så blir det ganska exakt en mil. Och eftersom jag kan vägen som baksidan av min egen hand så känns den mycket kortare än vad den är. Jag gillar att gå i riktningen Bergshamra-Frescati-Kräftriket-Roslagstull-Norrtull-Frösunda-Järva Krog-Bergshamra, och när jag kommer till Bellevueparken så känns det redan som att “nu är det inte mycket kvar”, trots att det är mer än halva vägen kvar att gå.

Hörs i eftermiddag!

Dag 1

En smart person jag känner sa att om man vill bli bra på något så måste man göra det och sedan fortsätta göra det. Det låter skitenkelt, men det är förvånansvärt svårt.
Det jag skulle vilja bli bättre på är just det här med att fortsätta och slutföra privata projekt. Ett väldigt tydligt exempel är antalet gånger jag tänkt att jag ska börja blogga regelbundet. Det har jag gjort om och om igen sen… 2005.

Därför har jag nu gett mig själv utmaningen att skriva något här, i 100 dagar. Ett eget #blogg100 om man så vill.

Det kommer sannolikt bli både högt och lågt. Och jag kommer eventuellt behöva göra ett litet avbrott i slutet av maj när jag ska ut i öknen i Israel och kanske inte kommer ha så mycket till uppkoppling.

Idag är inte bara den första av dessa 100 dagar. Idag är också första dagen sen hösten 2015 som jag inte jobbar med Tekla. De här två teknikfestivalerna har varit det största och coolaste jag gjort. Givetvis har jag gjort en del misstag längs med vägen, men jag är så ofantligt stolt över att ha lyckats sy ihop dessa Teklafestivaler. Jag vet inte vad som kommer härnäst, så just nu tänker jag sitta på balkongen och dricka kaffe i solen.