De som följer mig i andra kanaler kan väl omöjligen ha missat att jag sedan ett tag har jobbat med att få ihop årets GeekGirlMeetup som går av stapeln på Tekniska Museet 26-27 maj.
Klicka på badgen för mer info!
Så. Jag sa det.
Den senaste tiden har det inte gått en dag utan att jag sett ett blogginlägg eller hört en konferenssession där problemet med Pinterests användaravtal diskuteras. Den snabba sammanfattningen är: i detta användaravtal har alla vi lovat att vi endast “pinnar” innehåll som vi innehar alla rättigheter till och om så inte är fallet så bär du som användare alla kostnader om och när rättighetsinnehavaren stämmer företaget.
Det kan låta hårt, men givet det immaterialrättsliga regelverk som finns i USA och de flesta andra länder är den där skrivelsen det enda sättet för Pinterest att hålla ryggen fri. “Och det är synd, för Pinterest är himla kul och har sån potential.” Av någon anledning verkar de flesta diskussioner om ämnet inte komma längre än så här. Att det är en kul tjänst och lagstiftningen är omodern.
Men, hörni? Nej, så är det inte. Pinterest har ingen potential. Den här lagstiftningen kommer inte att ändras på något genomgripande sätt inom en nära förestående framtid.
Alla tjänster vars primära funktion är “dela” får det här problemet när de blir tillräckligt stora för att dra uppmärksamhet till sig från rättighetsinnehavare som har de ekonomiska muskler som krävs för att göra något åt otillbörligt användande. Det allra tydligaste exemplet är YouTube. Och här ser vi också den vanligaste lösningen – i takt med att siten vuxit har vi sett allt mer sofistikerade sätt att blockera innehåll som laddas upp utan rättighetsinnehavarens tillstånd. Du får bara ladda upp innehåll som du skapat själv. Du får inte ens visa ett tidningsomslag eller ett foto i din video om du vill vara helt säker på att den inte ska plockas ner.
Och här har vi den stora fallgropen för Pinterest. Pinterest är nämligen helt ointressant som tjänst om man bara får dela det som man skapat själv. Hela idén (och deras egen beskrivning av tjänsten) bygger på att man tar saker man hittat på nätet och samlar dem på ett ställe som ett referensbibliotek eller collage. Saker man hittat på nätet har man per definition inte skapat själv. Det finns ingen ekonomiskt hållbar, juridiskt ok modell där Pinterest kan fungera på det här sättet. Pinterest har således ingen framtid.
_______
Några sidofunderingar:
Liksom förra våren har jag skrivit ihop en liten “Spaning” som en del av ansökan till Primes rekryteringsdag och tänkte dela med mig av den.
Kommunikation i sociala medier i sin enklaste form består av text. En tweet, en statusuppdatering, en note. Men det ligger i människans natur att vilja visa mer och uttrycka mer än vad en enkel textrad kan göra. Med tjänster som Instagram och Pinterest kommunicerar både individer och företag allt mer genom bilder.
Sedan länge har sociala nätverk som twitter och facebook därför erbjudit möjligheter att komplettera det man säger i skrift med bilder. Hur många av oss har inte laddat upp bilder från semestern eller blivit taggade på kort från en fest?
I takt med att mobilkamerorna blivit bättre har vårt sätt att ta bilder förändrats – det handlar inte längre om välmanikurerade bilder från solsemestern, utan varje rörelse i vardagen, från lunchtallriken till kollegans snygga tröja, kan enkelt dokumenteras. Och delas.
Eftersom bilderna från mobilkameran inte alltid blir de allra snyggaste har appar som Instagram, som ger möjlighet att lägga olika ”filter” på bilderna för att snygga till en dålig kontrast eller en glåmig kind, vuxit lavinartat.
Att just Instagram skapat sig en roll i sociala medier-landskapet som en plattform man bör finnas på, eller åtminstone ha koll på, blev tydligt den 3:e januari i år när Obama 2012-kampanjen skaffade konto hos tjänsten.
Det räcker inte längre med en statusuppdatering om att man ätit en omelett eller varit på en debatt. Det blir mycket roligare att knäppa en bild på omeletten, eller debatten för den delen, och presentera den med ett lätt sepiafilter och en ”polaroid”-ram för sitt nätverk.
Många företag använder den här typen av bilder för att ge sina följare en inblick i hur det ser ut bakom kulisserna. I stället för professionellt tagna, tillrättalagda bilder på produkter och medarbetare, får vi se en ny produkt som precis levererats till kontoret eller följa med på kick-offen genom en mobilkamera.
Under modeveckorna i New York och Paris för några veckor sedan kunde man se bilder från visningar varvat med backstage-kort och ”dagens outfit”, allt i realtid, genom att följa någon av redaktörerna på de stora modetidningarna. Andra delar med sig av bilder kunder tagit när de använder företagets produkter – något som skapar en personlig relation till varumärket och gör det lättare att relatera till.
Avslutningsvis har vi några tips till de företag som vill ge sig in på bildbaserade sociala nätverk:
• Våga vara personlig och mänsklig. Ingen är intresserad av ett mekaniskt bildflöde av produktkatalogen.
• Glöm inte att interagera. Att kommentera eller dela vidare på bilder skapade av kunder visar engagemang och bygger förtroende.
_________
(Personligen så är jag inte så mycket för den här punktlistan på slutet, och Primes riktiga spaningar har inte alltid en punktlista, men den ingick emellertid i kravspecifikationen.)
Det dök upp en ny chokladbit från Marabou för några veckor sen – Starbar. Äntligen, någon som har insett att jordnötssmör och choklad är en bra kombo även på den svenska marknaden, tänkte jag. Jag gillar jordnötssmör.
Efter att ha sett kampanjen för Starbar så blir jag dock rejält osugen på att köpa den igen. Eller någon av Marabous produkter för den delen. Jag förstår tanken – Starbar ska vara Marabous Snickers-killer – men måste de hänfalla åt den mest simplistiska form av “grabbig” marknadsföring? Snickers-reklamerna med Stephanie Beacham och Joan Collins respektive Betty White har så mycket mer finesse, även om budskapet i grunden är det samma: “Var inte en kärring.”
Värst av allt är att det här är det senaste exemplet på hur kasst pre-rolls på YouTube riktas. Jag behöver sitta igenom 15 sekunder med Meghan Fox i bandageklänning för att se makeup-tutorials. Det skulle inte kunna bli mer tydligt att jag inte är målgruppen här.
Min syster köpte ett läppbalsam från Korres sist hon var i Sverige. Det är en liten burk med skurvlock som kommer paketerad i en liten kartong när man köper det. När syrran kom hem och öppnade kartongen visade det sig att läppbalsamburken inuti var av en annan färg än den som angavs på kartongen. Än värre, när vi öppnade burken uppenbarade sig ett stort fingeravtryck och en djup skåra där någon hade dragit med nageln över produktens yta.
Hon gick tillbaka till butiken, Kicks i det här fallet, dagen efter och butiksbiträdena var förfärade. Hon fick genast alla pengar tillbaka och en ursäkt för det inträffade.
Så varför berättar jag den här historien? För att det första både jag och min syster sa till varandra när det inträffade var: ”Så här smidigt hade det inte gått om det här hänt i Estland!”
”Hur vet vi att du inte stoppat fel burk i kartongen själv? Du har ju redan öppnat den” hade varit ett mer sannolikt bemötande. Jag överdriver tyvärr inte. Trots alla ekonomiska framsteg och den myriad av butiker och köpcentrum som finns i Estland, är det en bit som inte riktigt har följt med i importen – det där med kundbemötandet. Varje gång jag åker dit hoppas jag att det ska ha blivit bättre och varje gång blir jag lika besviken.
Och jag förstår inte helt var det beror på. Jag ser ju tydligt var det efterliknar – den sovjetiska tidens butiksbiträden, utan något som helst intresse av merförsäljning eller försäljning över huvud taget för den delen – men det handlar inte om några övervintrade medelålders damer bakom disken, utan om en hel armada av unga tjejer som definitivt inte tagit sig in på arbetsmarknaden innan kapitalismens intåg.
Det finns sällan någon vilja att göra det där lilla extra, ofta finns det inte ens någon vilja att vara vänlig. ”Du är inte värdig” synes vara den generella hållningen. Och värre är det om du inte misstänks ha råd. Syrran blir mer eller mindre konstant skuggad av butiksbiträden eftersom hon ser ung ut. ”Ibland så får jag lust att köpa en massa grejer bara för att visa att jag visst har råd” sa hon en gång. Och det är kanske det psykologiska tricket det hela handlar om? Ska vi alla handla lite mer för att visa att vi visst är värda butikspersonalens uppmärksamhet? Tja, det funkar för Stockholms nattklubbar. Men, nej, för handeln tror jag att vänlighet ger mer resultat än iskall exklusivitet. För de flest av oss har faktiskt bättre saker att sträva efter än butiksbiträdenas gunst.
När jag kom hem från Riga i julas så trodde jag att jag skulle ha ett nytt jobb inom några veckor. Naivt kanske, men klart jag skulle ha det. Jag är smart, välutbildad och hade precis haft ett otroligt lärorikt internship, på ett stort känt FMCG-företag.
Och ett tag kändes det som att det gick bra. Ett antal intervjuer trillade in, de jag träffade verkade gilla mig, jag blev kallad på andraintervjuer som också gick bra. Men sen hände inget mer. En efter annan släcktes förhoppningarna när mailen dök upp i inkorgen. Jag var intressant och bra på alla sätt och vis men det fanns någon annan, som var lite mer intressant och lite mer bra.
Så nu sitter jag här, efter drygt två månader och har fortfarande inget jobb att gå till på morgonen. Vissa dagar känns det som att världen ligger för mina fötter och jag bara behöver fortsätta pusha på lite till för allt ska ordna sig. Andra dagar känns det som att jag mest vill dra täcket över huvudet.
Det är tufft att ena stunden vara av de där två sista de står och väljer mellan och i nästa stund inte ens få ett mail med ”tack, men nej tack”. Och allra tuffast är det att aldrig vara den som får samtalet där de säger ”vi vill ha dig”.
Men man kan inte bli ledsen offentligt heller – vem vill anställa någon som börjar bli desperat? Så även när det känns som att någon slagit en hårt i magen med den senaste avvisningen, är det bara att bita ihop och marschera på. Imorgon kanske det dyker upp en ny intressant annons eller en vän med ett bra tips. Snart så.
Alla jobbtips är givetvis mycket uppskattade. 
Och CV:t finns här.
(Photo by Mark Shaw, found here.)
Jag satt och tittade på den här föreläsningen imorse och märkte knappt att 55 minuter hade gått. Ni borde också titta på den.
På skämt bad jag en twitter-bekant fixa ihop mig med någon härom kvällen. Hon var förvånansvärt snabb med att leverera ett förslag på dejt, men med en varning om att killen inte twittrar.
A ja, tänkte jag, det behöver ju inte vara ett problem. Så jag googlade honom, och insåg till min stora förvåning snabbt att han inte bara inte twittrar, han verkar sakna nätnärvaro helt. Vad gör man då? Visst, vi finns (nästan) alla i folkbokföringen, men det säger inte så mycket om en person. Möjligen om man misstänker att någon är gift i hemlighet, men förhoppningsvis kommer det aldrig vara något jag behöver undersöka.
Jag är så van att kunna kolla upp allt och alla att det verkar riktigt konstigt med en person som inte går att researcha, i alla fall lite, på förhand. För det gör väl de flesta av oss? Sen så får man ju vara lite smidig med det man hittar och inte avslöja att man vet var personen var på semester förra året.
Frågan är om det är bra att vara så pass hemlig? I alla fall jag blir lite misstänksam. Om en person helt saknar nätnärvaro idag, så kan det egentligen bara bero på två saker.
1. De är helt ointresserade av allt vad sociala medier och digitala kommunikationsplattformar heter.
2. De har städat.
Vilket är värst?
Det här var mer en allmän reflexion än ett konkret resonemang om personen i fråga. Bara så du vet.
When you have the flu, there really isn’t much more to do than sit around and wait for it to get better. Since you probably have trouble sleeping, due to coughing and other fun symptoms, you have even more time, sitting around, doing nothing.
Here is a small list of activities to fill this miserable time.
1. Paint your nails.
Even I was able to (mostly) paint on my nails and not just on the skin around them, and my hand-eye coordination is pretty messed up right now. Since you probably won’t be leaving the house for a few days, try something you might not wear normally, like multi colored glitter on bright pink. (Just as an example.)
2. Try a new hairdo
Like this one by the amazing Jane Marie from the Hairpin.
Again, since you probably won’t be leaving the house for a while.
3. Collage
Surprisingly I’ve never instagrammed a picture of spinach.
Two more weeks to go.
