8: Jag måste köpa en tvättmaskin och det gör mig så jävla arg

Maskinerna i tvättstugan i mitt hus har varit lite halvkassa sen jag flyttade in. Ungefär var tredje gång hänger sig en av dem mitt i ett program och vips så måste man köra en extra vända. Ungefär lika ofta går det inte att starta en av maskinerna för att köra en andra tvätt. Ibland går det att fixa genom att starta om ett antal gånger och stoppa i och ur tvätten, ibland inte. Då tar tvätten dubbelt så lång tid att köra med bara en maskin.

Allt det här har varit otroligt irriterande, men ingenstans i närheten av så irriterande av det som händer som jag felanmäler något av dessa problem. Det bemöts med “det är bara du som verkar ha de här problemen” och starka insinuationer om att jag antingen inte vet hur man använder en tvättmaskin eller helt enkelt hittar på.

Den där första biten har för övrigt en väldigt enkel förklaring – folk har slutat göra felanmälningar. Det första tipset en av grannarna gav mig var “Vill du att något ska lagas så måste du felanmäla. Ingen annan kommer göra det.” Givet bemötandet är det inte särskilt förvånande.

Jag har övervägt att köpa en tvättmaskin men i slutändan alltid känt att det inte är värt det. Mina huvudsakliga kostnader har varit tid och irritation.

Fram tills idag. Imorse kokade en av tvättmaskinerna en 40-graders kulörtvätt i 90 grader. I den värmen började något av de svarta plaggen släppa färg och nu har jag ett antal grejer som är färgade i en helt oigenkännlig dassigt gröngrå nyans.

Bäst illustreras eländet av denna, tidigare vita strumpa som råkade hamna i (väldigt) fel maskin.

Jag har aldrig varit med om något liknande med tvättstugor när jag bott hos Svenska Bostäder eller SSSB. Stena Fastigheters idé om hyresvärdskap verkar dessvärre snarast likna palliativ vård.

Så nu måste jag köpa en tvättmaskin och det gör mig så jävla arg.

Dag 7: De perfekta shortsen

Jag har skrivit en del på Hanna och Johanna om hur jäkla bra Lindex blivit på klassiska men också lite quirky plagg med sina Holly & Whyte-kollektioner. Nu känner jag att de har överträffat sig själv genom att skapa dessa fantastiska shorts.

Mönstret med de simmande damerna! Den ljusa turkosa färgen! Kan man önska sig något mer? (Möjligen att de fanns i storlekar större än 44.)

Dag 6: Nästa helg är det Geek Girl Meetup!

GGM är något av det bästa som hänt mig – utan den okonferensen hade jag inte träffat många av de fantastiska kvinnor jag känner idag och jag hade sannolikt haft en helt annorlunda professionell bana.

Året okonferens äger rum lördag 13 maj på A-house. Om du är kvinna och det minsta intresserad av teknik så bör du definitivt köpa en biljett.

Dag 4: Citybiketrubbel

Jag är ett stort fan av Stockholms citybikesystem. När man ska mellan två punkter inne i stan och det är fint väder så är det toppen att plocka en cykel ur stället och ta sig dit man ska. Systemet är förstås inte perfekt – i vissa delar av stan finns det alldeles för få ställ och de ligger placerade på lite opraktiska platser. Men på det stora hela så tycker jag att det är toppen.

Igår upptäckte jag dock en svaghet som jag inte riktigt hade föreställt mig.

Eftersom citybikeställ kan vara både tomma, fulla och avstängda; vilket gör dem obrukbara som man vill hitta en cykel, lämna en cykel eller göra vad som helst som kräver ett fungerande citybikeställ; är kartan på deras hemsida en kritisk resurs.

Igår krashde Stockholm Citybikes datorsystem.

När jag skulle lämna ifrån mig min lånade cykel i ett ställ som enligt kartan var tomt men möttes av ett ställ fullt med cyklar hade jag plötsligt ett problem. Jag befann mig dessutom i Gamla stan, där det bara finns ett cykelställ på hela ön, så det var inte ett alternativ att cykla bort till nästa ställ. Nåväl, jag släpade med mig cykel upp till Knackeriets innergård och gick på mitt möte.

Citybike, eller black om foten?

Efter mötet kollade jag upp att det fanns platser i stället vid Sergels torg och trampade dit. Men även denna gång var stället som enligt kartan skulle vara delvis tomt och igång, istället helt fullt och dessutom ur funktion.

Kundtjänst berättade att deras datorsystem låg nere och att de inte kunde göra något. De uppmanade mig att lämna cykeln olåst vid stället så att den kunde bli upphämtad av deras tekniker. När jag bad om att få en mailbekräftelse på att de inte skulle hålla mig ansvarig om cykeln blev stulen mellan att jag lämnade den och att teknikerna kom så utlovades jag en sådan.

Så jag ställde mig i en solfläck mellan hötorgsskraporna och väntade. Och väntade. Och blev vittne till vad jag är 99% säker på var droghandel i den offentliga toaletten utanför Sveavägen 13-15. Efter 15 minuter i telefon med polisen hade jag fortfarande inte fått något mail om citybiken.

Jag fick helt enkelt bege mig ut och leta efter ett citybikeställ med platser i, i blindo. Som tur är finns det tre ställ på Sveavägen mellan Kungsgatan och Odengatan och vid det andra, mitt emot ABF, hade jag tur. Ställen verkar också vara konstruerade så att de låser fast cyklar som ställs in i dem, även om stationen ligger offline.

Tyvärr gör det här mig lite skeptisk till att använda citybikes framöver i lägen där jag inte har några större tidsmarginaler. Om mitt möte inte hade råkat vara i ett hus med en låst innergård, och om jag sen inte hade haft tid att cykla runt och leta efter ett citybikeställ med plats i, hade den här historien blivit mycket jobbigare. Jag hade varit fast vid den där citybiken; som vid en stor, rullande black om foten; eller behövt riskera att betala de 800 kronorna som Clear Channel har rätt att kräva för en stulen lånecykel.

Dag 3: Ut i öknen!

I slutet av den här månaden åker jag till Israel för att vara med på Midburn. Det är ett event som följer de 10 principerna för Burning Man. Detta innebär att jag kommer bo i tält i den stekheta Negevöknen i sex dagar, vilket känns läskigt och men också väldigt spännande. En sån här grej kräver förstås en del förberedelser, lika delar förberedelse för överlevnad och ihopsamlande av roliga kläder.

Bild från Urban Burn som jag var med och arrangerade under påskhelgen i på Nobelberget i Stockholm. Personen till höger: Gustaf. Foto: Pao T’Pao.

Dag 2 (typ): Jag glömde!

Det här börjar ju bra, va? Redan dag två så glömde jag helt enkelt att producera ett inlägg. I det läget är det lite lockande att gå tillbaka och radera dag 1 och bara glömma hela grejen, men så enkelt ska jag inte ha det. Det får bli två inlägg idag.

Utöver det här 100-dagarsprojektet så försöker jag också gå ett varv runt Brunnsviken varje dag. Där finns det inte ett visst antal dagar jag siktar på, utan bara en daglig målsättning. Om jag går rätt slingor längs med vattnet och tar genvägen på andra så blir det ganska exakt en mil. Och eftersom jag kan vägen som baksidan av min egen hand så känns den mycket kortare än vad den är. Jag gillar att gå i riktningen Bergshamra-Frescati-Kräftriket-Roslagstull-Norrtull-Frösunda-Järva Krog-Bergshamra, och när jag kommer till Bellevueparken så känns det redan som att “nu är det inte mycket kvar”, trots att det är mer än halva vägen kvar att gå.

Hörs i eftermiddag!

Dag 1

En smart person jag känner sa att om man vill bli bra på något så måste man göra det och sedan fortsätta göra det. Det låter skitenkelt, men det är förvånansvärt svårt.
Det jag skulle vilja bli bättre på är just det här med att fortsätta och slutföra privata projekt. Ett väldigt tydligt exempel är antalet gånger jag tänkt att jag ska börja blogga regelbundet. Det har jag gjort om och om igen sen… 2005.

Därför har jag nu gett mig själv utmaningen att skriva något här, i 100 dagar. Ett eget #blogg100 om man så vill.

Det kommer sannolikt bli både högt och lågt. Och jag kommer eventuellt behöva göra ett litet avbrott i slutet av maj när jag ska ut i öknen i Israel och kanske inte kommer ha så mycket till uppkoppling.

Idag är inte bara den första av dessa 100 dagar. Idag är också första dagen sen hösten 2015 som jag inte jobbar med Tekla. De här två teknikfestivalerna har varit det största och coolaste jag gjort. Givetvis har jag gjort en del misstag längs med vägen, men jag är så ofantligt stolt över att ha lyckats sy ihop dessa Teklafestivaler. Jag vet inte vad som kommer härnäst, så just nu tänker jag sitta på balkongen och dricka kaffe i solen.

Är det värt att köpa billiga bluetooth-hörlurar?

hörlurar

Jag var nog inte den enda som blev sjukt sugen på ett par trådlösa hörlurar efter att ha tittat på Apples keynote där de presenterade iPhone 7 för tre veckor sen. 

Eller, jag blev sugen på ett par trådlösa, nätta bluetooth-hörlurar. Jag har haft ett par större bluetoothlurar sen jag fick ett par Beats Solo2 Wireless när jag köpte min Macbook i somras. De är toppen – de låter bra, en laddning räcker länge och jag älskar att inte sitta fast i telefonen med en sladd. Jag skulle aldrig betala 2600 kronor (som de kostar egentligen) för dem, men för att vara något jag fick gratis när jag ändå köpte en dator så är det riktigt bra. Och rose gold-färgen är väldigt fin.

Mitt enda problem med Beats-lurarna är att de är ett par stora on-ear-lurar och det är inte alltid så praktiskt. Dels så vill jag inte gå runt med ett par jättestora hörlurar på huvudet varje dag, dels så har jag nästan alltid solglasögon på mig utomhus och de stora lurarna klämmer mina öron mot skalmarna på ett sätt som börjar göra ont efter ett tag.

Så efter att ha tittat på keynoten kikade jag runt efter ett par mindre bluetooth-hörlurar och det fanns så klart en del modeller att välja mellan. Jag var dock inte så sugen på att betala 1700 kronor och uppåt. Och de flesta modeller var in-ear. Jag gillar inte in-ear, jag tycker det känns obehagligt inuti örat och dessutom är jag inte intresserad av stänga ute de ljud som finns omkring mig, eftersom jag ofta använder mina hörlurar när jag går på stan och behöver höra t.ex. trafiken för att kunna ta mig fram på ett säkert sätt.

Jag hittade en modell som verkade intressant – de var billiga (för denna kategori), de var earbuds och de verkade finnas på både Clas Ohlsson och Webhallen: Philips SHB5250. Nästa dag gick jag och köpte ett par vita.

Det framkom ganska snabbt att de här hörlurarna inte skulle funka för att prata i telefon i, även om de har en mick. När jag har försökt prata med personer jag inte känner så har jag behövt koppla loss bluetooth-anslutningen och prata med telefonen mot örat eftersom personen i andra änden inte kunnat uppfatta vad jag försökt säga. När jag pratat med Ida, som sannolikt varit lite mer tålmodig, så har hon berättat att jag låter lite som någon i andra änden av en gammaldags, lätt sprakande telefonlina.

För att lyssna på musik i (och spela Pokémon Go) har de funkat OK, men även där har de haft lite problem med anslutningen till telefonen. Det förekommer en hel del störningar i ljudet, särskilt om telefonen ligger lite konstigt i relation till lurarna.

Slutligen är batteritiden ganska kort. Det är förståeligt, eftersom batteriet är litet och ligger i biten som hänger bakom nacken. Men för att använda de här för allt musiklyssnande jag gör dagligen skulle de behöva laddas varje eller minst varannan natt och jag glömmer helt enkelt bort at göra det.

Sammanfattningsvis är mitt svar nej – köp inte ett par billiga bluetooth-hörlurar, de är tyvärr inte värda sitt pris. I alla fall inte de jag köpte.

Jag har steriliserat mig

Med jämna mellanrum dyker det upp en artikel om en kvinna under 30 som är barnfri och berättar om varför hon tagit det beslutet. Det är inte vad den här texten handlar om, även om jag med lätthet skulle kunna ikläda mig den rollen. Det här handlar i stället om hur bra processen för att sterilisera mig har gått.

Internet är fullt om historier om läkare som säger nej, eller åtminstone låter barnfria kvinnor hoppa genom en lång rad hoops innan de går med på att låta dem bestämma över sin egen kropp. Och jag har faktiskt inte behövt vara med om det. Därför känner jag att jag vill dela med mig av hur det har gått till, för att visa en positiv upplevelse. En solskenshistoria om elektiv sterilisering om ni så vill.

Jag har vetat att jag inte vill ha barn i ett antal år. I takt med att jag närmar mig 30 har fler och fler av mina vänner och bekanta börjat gifta sig och få barn, så det har funnits gott om tillfällen för introspektion. Att mitt facebook-flöde ofta ser ut så här har varit en bidragande faktor till att jag tidigare i höstas kom fram till att jag ville ta det definitiva steget och sterilisera mig.

Processen bestod av tre steg:

  • Besök hos min husläkare för att få en remiss
  • Bedömningssamtal hos gynekolog
  • Själva operationen

Att få remissen

Jag har haft en bra husläkare de senaste åren och jag kände mig ganska lugn när jag bokade tid hos henne för att prata om att jag ville få en remiss för sterilisering. Hon gav mig några standardfrågor på temat “Tänk om du ändrar dig” och gav sig rätt snabbt när hon såg att jag inte hade minsta tvekan och hade tänkt igenom saken.

Men jag gick också in i det här samtalet med ett högt självförtroende, svar på alla tänkbara frågor uttänkta och en trygg vetskap om att personer över 25 har en laglig rätt att sterilisera sig i Sverige. Någon annan kanske inte hade tagit det lika lätt när en person i auktoritetsställning säger “Du är ju i en ålder då många bestämmer sig för att få barn, tänk om du träffar en partner som du vill få barn med.”

Nåväl, just denna del av processen gick således ungefär som väntat – jag möttes av ett ganska mjukt motstånd och fick rättfärdiga mitt beslut lite.

I efterhand visade det sig att jag hade fantastisk timing – veckan efter att jag varit på mitt besök hos Ultragyn (mer om det nedan) fick jag ett brev från min husläkare om att hon går in i en helt administrativ roll på mottagningen och jag har numera ingen husläkare. Eller, jag har blivit omplacerad till någon annan, som jag inte har någon som helst uppbyggd patientrelation med och det hade inte känns lika bra ta remissfrågan med en helt ny läkare.

Hos gynekologen

Jag blev remitterad till Ultragyn (ja, det låter lite som en superhjälte) på Sophiahemmet. Jag minns inte exakta tider, men det gick rätt snabbt att bli kallad och jag tror att jag fick en tid inom en månad från mitt besök hos husläkaren.

Det är här den riktiga solskenshistorien kommer.

Jag klev in på Ultragyn med en förväntning om att det här skulle vara ännu ett hinder jag behövde ta mig över. En till läkare som var lite kritisk, och som hade mer makt än den förra. Jag satt i väntrummet och gick igenom mina svar på alla möjliga frågor i huvudet.

-Varför vill du göra detta?
-För att jag inte vill ha barn. Någonsin.

-Tänk om du träffar en partner som vill ha barn.
-Då är det inte någon kompatibel partner för mig.

-Har du tänkt över det här?
-Jag har tänkt på det i 5 år.

Och så vidare.

Men inget av detta behövdes, för läkaren jag fick träffa på Ultragyn ställde inte en enda fråga som inte hade att göra med min medicinska lämplighet för proceduren. Vi pratade om narkos, läkemedel och blodtryck. Om typ av ingrepp – laparoskopi, inte Essure, eftersom jag är nickeallergiker. Vi pratade inte om eventuella män i mitt liv, eller vem som ska ta hand om mig när jag blir gammal.

Jag var så överraskad att jag var tvungen att säga något – den här läkaren hade överträffat alla mina förväntningar på bemötande. Han nickade lite och tackade, men höll sig lika strikt professionell som under resten av besöket. Det var fantastiskt! Jag får fortfarande ett litet rus när jag tänker på hur upprymd jag var när jag gick från Sopiahemmet den eftermiddagen.

Läkaren varnade för att de hade en lång väntan på operationstid och sade att han kunde skicka mig till Danderyds sjukhus om jag ville få ingreppet gjort snabbare. Eftersom “lång tid” i det här fallet bara var upp till tre månader och jag redan hade ett väldigt positivt intryck av just denna mottagning så valde jag att vänta. (Tre månaders väntan på något icke-akut är dessutom ett skämt om man tänker på den där gången min käke var låst i sex månader och väntan till käkkirurgen på KS i Huddinge var 9 månader, men det är en annan historia.)

Operationsdagen

Jag fick en operationstid på Sophiahemmet den 30 december. Det kanske låter som ett skumt datum att opereras, men jag tyckte det lät rätt skönt, eftersom jag ändå inte är så mycket för hetsen om att alla ska ha fantastiskt kul på nyårsafton och eftersom de flesta på jobbet ändå är lediga den lilla tid jag kommer att vara sjukskriven.

Dagen innan ringde en sköterska och berättade att jag skulle åka in vid 10.15. Jag fick skrubba mig över hela kroppen, upprepade gånger med en desinfekterande tvål på kvällen och morgonen före operationen och behövde vara fastande från midnatt kvällen innan.

När jag kom till dagoperationsavdelningen på Sophiahemmet fick jag först vänta i ett väntrum, sen byta om till operationskläder och ligga i en sal och få lite dropp medan jag förbereddes för operationen. Så småningom rulleds jag in i operationssalen och blev sövd. Mitt nästa minne är när narkosläkaren säger “Så Hanna, nu är det klart!” Det tog mig en liten stund att klarna till efter narkosen, men jag var helt klarvaken efter mindre än en timme och fick en ostmacka och en kopp te (äntligen!) av sköterskan på uppvaket.

Min kirurg frågade om jag ville att hon skulle ta bort hela äggledarna eller bara kapa dem. Min spontana reaktion var att det är lika bra att bort hela, för då finns det inte ens någon mikroskopiskt liten risk för att de skulle växa ihop. Men det finns också indikationer att en salpingektomi, som det heter när man tar bort äggledarna i stället för att kapa dem, minskar risken för cancer i äggstockarna, vilket jag bara kan se som en bonus.

Efter

Jag har tre plåster på magen – ett vid naveln och ett vid vardera höft – där verktygen för laparoskopin gått in. Det gör lite ont när jag rör på mig, men det är inte så farligt. (Och jag har en fin cocktail smärtstillande som säkert hjälper också.) Planen är att ta det lugnt första veckan och inte hoppa runt mer än vad jag behöver, men redan efter 14 dagar ska jag kunna träna igen enligt läkaren, och det ser jag fram emot.